Tomhet
Att skriva detta inlägget känns så fruktansvärt tungt.. Inte för att det igentligen är något speciellt som jag ska skriva utan för att mina Nya Zeelands inlägg försvinner längre och längre bort, svårt att förklara vad jag känner innom mig. Jag kan knappt ens titta på dem längre, gör ont att minnas, eller rättare sakt så gör det ont att inse att det är slut, borta för alltid.
Madde och Carro var här ikväll, pratade minnen och massa om våra resor, underbart med samtidigt en väldig tomhet. Mest beror det nog på att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv och de två månaderna på Nya Zeeland gjorde mig verkligen uppmärksam på att tiden går fort, aldeles för fort.
Känner verkligen att jag vill göra något värdefullt med livet... den stora frågan är bara vad det är. Nu är vi där igen, vem kan svara på alla mina frågor? Har alldeles för många frågor men för få svar ..
Vet inte om jag har sakt det till någon men kommer aldrig att glömma en av de sista timmarna på vår resa. Jag och Carro hade inget att göra på Hong Kongs flygplats så vi gick bara runt och tittade. Helt plötsligt kommer vi bort till slutet av flygplatsen och jag känner på mig att jag har varigt där tidigare. Jag insåg ganska snabbt att det var exakt där, längst ut på Hong Kongs flygplats som vi satt för då åtta och en halv vecka sedan. Vi träffade en kille, vårt första möte med en Nya Zeeländare och vi började prata om allt möjligt, han bjöd oss på sömnpiller och något annat skit. Vi var sjukt glada och förväntansfulla, vår resa skulle just börja och vi hade sjukt kul med honom. Helt plötsigt när jag stod där slog det mig, min resa var över utan att jag ens visste att den börjat och aldrig förr hade jag kännt en sådan tomhet. Hade det inte varigt för att Carro var ivrig på att bjuda mig på en smooty så hade jag kunnat stanna där i timmar och bara gråta av någon märklig anledning, det var som om tiden frös i några minuter...
Nu känner jag den otäcka kännslan av tomhet igen...kan någon få den att försvinna...?
JOHANNA
Madde och Carro var här ikväll, pratade minnen och massa om våra resor, underbart med samtidigt en väldig tomhet. Mest beror det nog på att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv och de två månaderna på Nya Zeeland gjorde mig verkligen uppmärksam på att tiden går fort, aldeles för fort.
Känner verkligen att jag vill göra något värdefullt med livet... den stora frågan är bara vad det är. Nu är vi där igen, vem kan svara på alla mina frågor? Har alldeles för många frågor men för få svar ..
Vet inte om jag har sakt det till någon men kommer aldrig att glömma en av de sista timmarna på vår resa. Jag och Carro hade inget att göra på Hong Kongs flygplats så vi gick bara runt och tittade. Helt plötsligt kommer vi bort till slutet av flygplatsen och jag känner på mig att jag har varigt där tidigare. Jag insåg ganska snabbt att det var exakt där, längst ut på Hong Kongs flygplats som vi satt för då åtta och en halv vecka sedan. Vi träffade en kille, vårt första möte med en Nya Zeeländare och vi började prata om allt möjligt, han bjöd oss på sömnpiller och något annat skit. Vi var sjukt glada och förväntansfulla, vår resa skulle just börja och vi hade sjukt kul med honom. Helt plötsigt när jag stod där slog det mig, min resa var över utan att jag ens visste att den börjat och aldrig förr hade jag kännt en sådan tomhet. Hade det inte varigt för att Carro var ivrig på att bjuda mig på en smooty så hade jag kunnat stanna där i timmar och bara gråta av någon märklig anledning, det var som om tiden frös i några minuter...
Nu känner jag den otäcka kännslan av tomhet igen...kan någon få den att försvinna...?
JOHANNA
SISTA FESTEN
Festa på skolan idag, om jag nu måste dra fram det långt långt inne ifrån hjärtat så kommer jag att sakna det lite. Alla galna bönder som skriker, super och skrattar. En av dem, den värsta, alkoholtestades i förra veckan 2, 6 promille, fy fan, då borde man ligga på sjukan. Alla är alkolister! Får ångest själv när jag tänker på hur mycket alla de som bor på skolan kommer att sakna det, även om alla hade skitkul idag så ser man på dem att ingen vill gå hem, ingen vill sluta festa, ganska sorgligt igentligen, sista festen. Kommer fortfarande ihåg när allt förbreddes inför den första för tre år sedan. Nej kan bara konstatera att det faktiskt är speciellt att gå på en internatskola
JAG SKA TA STUDENTEN IDAG!
FÖR JAG SKA TA STUDENTEN, FÖR JAG SKA TA STUDENTEN! FY FAN VAD JAG ÄR BRA!
JOHANNA